Min omtalade hemresa från Stockholm...

Just det. Den där hemresan jag lovade att berätta om. Haha, alltså har redan berättat för så många så är lite trött på det, men men. xD Vaknade upp hos Madde i Åkesberga. Vädret såg ut såhär:



Under natten hade det kommit säkert 15 cm snö och det höll fortfarande på. Madde kollade så att min buss inte var inställd, men det såg inte så ut. När vi hade traskat iväg till bussationen kollade hon igen och då såg det visst annorlunda ut. Ingen buss där inte. Fick ju lite panik eftersom jag hade ett tåg att passa. Vi  försökte leta upp en lösning; kollade andra bussar, ringde Maddes pappa och kollade om han kunde köra in mig, stackarn, inget alternativ tyckte jag. Inget såg ljus ut och jag fick tillslut ringa mamma och be henne boka om mitt tåg. Som TUR var hade jag en ombokningsbar biljett. Har typ aldrig haft det, bara råkade ha det för det av någon anledning blivit billigare. Det måste ju vatt nått fel; hur kan det bli billigare om man har möjlighet att boka om, gentemot om man inte har det? Stört ju. Hon bokade om och i samma sekund kom en buss Madde sa jag kunde hoppa på för att komma in till stationen i Åkersberga.

Fem minuter senare var jag där, men det hjälpte inte jättemycket då allt var inställt där också. "HUR TAR MAN SIG IN TILL STAN?" Hörde jag folk fråga, svaret blev: "Det går inte". Kan inte förklara frustrationen som uppstod när man står där; fylld av behov och bara vill hem. Det var dessutom kallt och jag hade väskor att bära på. Allt var väldigt jobbigt och när till och med Madde säger att hon inte vet hur jag ska göra kändes det tungt.



Tillslut kom jag med en buss, efter att ha väntat ett bra tag. Bussen tog mig till Danderyds sjukhus, alltså en bra bit påväg. Resan dit var inte heller smärtfri för jag satt på helspänn och väntade på nästa problem, som snart kom. Bussen stannade på något ställe där vägen hade slutat skottas. Busschauffören sa att... ne, jag hörde faktiskt inte vad hon sa men många sprang ur bussen, och jag fick en känsla av att jag också skulle göra det. Snabbtänkt och snabbt agerat satt jag på en ny buss. Dubbelkollade om den gick dit jag ville och när svaret var ja, pustade jag ut. Nästa problem: jag skulle vara framme på centralen 8 minuter innan mitt tåg skulle avgå. Ångest? Jo, tack.



Satt återigen på helspänn och mådde illa. Okej, det var inte hela världen om jag missade tåget, men jag skulle få sitta på centralen och vänta i två timmar, och vem vill det? Inte jag! Speciellt heller inte eftersom jag hade planer med Simon. Vi hade tänkt fira halvår med att laga mat och ha en sån där myskväll. Klart jag ville hem mer än någonsin liksom. Jag frågade Madde, när jag satt på tunnelbanan, om jag skulle gå fram eller bak, för att få så nära som möjligt och hon trodde fram. Komiskt att jag utryckte mig "det kanske kan handla om sekunder". Väl framme på centralen tog jag alla mina krafter och kutade mot spåren. Madde hade kollat upp att mitt tåg stod på spår 11, men på skärmarna stod det 10. Precis vad man önskar sig i denna stund. NOT.

Med lite felspringningar befann jag mig tillslut vid spår 10. Ringde mamma och sa att jag nog var rätt, men kanske ändå inte för tåget, som skulle avgå denna minut, skulle till Göteborg. Jag tänkte att mitt tåg mot Malmö kanske kommer efter det, så jag står lugn och väntar. Okej, lugnt var jag väl inte, men jag väntade. När de kör ser jag då mitt tåg på andra sidan. SUPERÅNGEST. Det var nu 3 minuter kvar till avgång och jag fattade ingenting - hur skulle jag ta mig dit? Förklarar för mamma och hon säger att jag ska ge upp och att hon bokar om. En inre kraft i mig växer fram (haha) och jag börjar springa, i hopp om att hitta rätt. Helt sjukt.

Jag springer och springer... Mamma säger snart att klockan passerat avgångstiden men jag vill se det med egna ögon. Tillslut tror jag mig vara nära och springer upp för en trappa. Inte mitt tåg där. Inte det första jag ser iallafall. Jag hör en sån där avblåsning för att ett tåg snart ska köra. Vänder mig om och där ser jag det. MALMÖTÅGET! Om det är rätt är inget jag hinner fundera på utan bara sätter fart diåt. Dörrarna hinner stängas men en man ser mig, en som jobbar på SJ och får upp dörren till mig. Jag är inne och 5 sekunder därpå rullar tåget. Jag har mamma på tråden och är helt galet anfådd och tagen av vad som just händer. Försöker förklara för henne hur sjukt det var, kanske inte så lämpligt att komma in i tyst avdelning? Haha... HERREGUD! Jag har varit med om mycket sånt här men detta var det sjukaste! Han som kollade biljetterna var samma man som öppnat dörren till mig och han bara: "Det var tur att vi var en minut sen, ellerhur? Nu får du aldrig mer klaga på att vi inte alltid håller tiderna." Nej, jag lovar. Ska aldrig klaga mer. PUH!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0