27:e februari; vilket innebär hm *tänker o räknar efter på fingrarna* SEX ÅR sedan jag såg Darin för första gången live. Ojoj. Sex år. Det är ingen kort tid det. Det ser man även på bilden, som återkommer denna dagen år efter år, men jag fascineras ju fortfarande av hur liten jag var. Haha, inga tänder. x'D För er som undrar hur det var, ska ni nu få höra. Det var faktiskt ganska galet. Enjoy!

Det var jag, Sofie, mamma och mormor som begav oss ner till Ica Maxi i Hyllinge där Darin skulle signera sin skiva. Allt var mammas idé. Jag var så liten och tänkte lixom inte på att han fanns i verkligheten, utanför tv-rutan. Haha, det var typ så! Men när mamma föreslog att vi kunde åka dit om jag ville, blev jag ju såklart jätteglad och fick med mig min kompis Sofie. Vi var där ungefär 2,5 timmar innan, vilket vi tyckte var jättemycket. Det stod kanske, sju andra tjejer vid scenen redan då. När det började komma mer folk, blev det extremt varmt, och trångt. Jag minns att Sofie satt på golvet, helt svimfärdig. Så plötsligt var klockan 13 och publiken skulle räkna ner från 15, och på 0 skulle han komma in på scenen. "15, 14, 13, 12, 11, 10, 9, 8, 7, 6..." o där klarade jag inte mer. Fick lägga alla mina krafter på att andas djupa andetag och hålla mig upprätt. Det var helt sjukt så nervös jag var. "0" Introt till "What you're made of" började spelas och in kom han, Darin! Där stod han man hade följt under hela FEM MÅNADERS TID. Minns att jag tänkte att han var väldigt liten. x) Efter 3 låtar sattes ett dubbelbord och en stol upp på scenen. Nu började signeringen...

Vi väntade lite med att ställa oss i kön. Tänkte inte så mycket på det utan var fullt upptagen med att smälta att jag just hade sett Darin. Shhiiett. Det var så mycket folk och jag var så liten så emellanåt lyfte mamma mig så jag kunde se en glimt av honom, när han satt där och signerade. Så söt han var!

Jag skulle tippa på att det gick drygt en timme tills det var våran tur att gå fram. Hela jag skakade och det gick nog inte att missa hur nervös jag var. Blev helt uttittad och mamma och mormor försökte lunga ner mig men tårarna bara rann. Då kom en vakt och frågade hur det egentligen var med mig. Han såg det lite som en risk att låta mig gå fram och förklarade att de hade haft ambulans på alla andra ställen men idag hade de inte det. Ångest! Nej, jag hade inte kommit dit för att åka ambulans, jag hade kommit för att få träffa Darin, så med beslutsamma steg gick jag upp för den lilla trappan, fram till honom. Då brast det igen. Han frågade vad jag hette men jag fick inte fram ett ljud. "Emilia" sa mamma. Och han skrev "till Emilia från Darin" på skivan och jag typ doog. Hade bara en autograf tidigare, och nu fick jag en till. Wow! Hade med mig en liten nalle och fick tillbaka talförmågan och sa "här, du får den" och sträckte fram den till honom. "Ååh, tack så mycket!" sa han. Sen var allt över.

Gick ner från scenen och bröt ihop ännu en gång. Detta var lyckotårar blandat med…  vanliga tårar. Jag var besviken att det nu var över, och jag kanske aldrig mer skulle få se honom. Nu behövde jag ny energi så vi lämnade matbutiken och fann, hmm, någon slags korvkiosk tror jag det var. Vi fyllde på med nya krafter innan vi skulle sedan påbörja hemfärden men jag kunde inte riktigt släppa att Darin satt kvar där inne. Mamma frågade om jag ville gå in igen och kolla, oh ja, det ville jag! Hon lyfte upp mig så jag fick se en sista glimt av honom. Åh =( I bilen grät jag ännu mer. Mormor hade med sig Aftonbladet och på en av nöjessidorna var det en artikel med Darin. Rubriken löd "En del fans gråter", haha så passande!

Då trodde jag att det var slutet, men tänka sig, det var ju bara början!